Jag har en ledig dag och sitter och går igenom SH'BAM™ 17 som jag ska köra imorgon. Kom att tänka på att i oktober har jag hållit på med SH'BAM™ i två år.
Utbildningen jag gick på för två år sedan skrattar jag bara åt just nu. Det var en helg i oktober som jag steg in på SATS Stureplan för att lära mig SH'BAM™. Ett koncept jag bara hade testat på två gånger tidigare i mitt liv, vilket syntes ganska väl under helgen.
Det var Dorotka som höll i utbildningen med hjälp av Charlotte. Det var ren lyx att ha två instruktörer på plats då vi endast var sju deltagare under helgen.
Hur som, där var jag och förstod INGENTING. Kände mig nästan som klassens clown. Dansen hade jag, men hur man skulle framföra en SH'BAM™ klass, det var en utmaning för mig, alltså en riktigt stor utmaning. Jag var sämst i hela gruppen, men istället för att gå och lägga mig under täcket och aldrig mer köra SH'BAM™valde jag att jag skulle bli bäst inom det. Efter den helgen började min resa, med många uppsatta delmål.
Idag, två år senare har jag blivit mycket bättre och kör klasser på SATS. Jag älskar det, SH'BAM™ har blivit min baby, och jag skulle aldrig kunna vara utan den klassen, ALDRIG. Det jag gillar med instruktörsyrket är att man alltid kan bli bättre och att man utvecklas hela tiden. Från att ha varit på noll till att deltagare har tackat mig för att jag har fått de att börja träna och att de tycker det är kul. Redan där känner jag mig som en vinnare.
De som hjälpt mig på resan är självklart Dorotka och Charlotte, vilka inspiratörer, dansare och ödmjuka kvinnor. Sedan är det min finaste vän, Sara, som hängde med på nästan alla SH'BAM™-klasser i början. Hon gav mig feedback från en deltagares perspektiv vilket har betytt supermycket. Hur ska jag annars veta vad som var extra bra, eller vad jag kunde göra bättre?
Det jag vill få sagt i detta inlägg är att, glöm inte de resor du har gjort. Vi alla har börjat någonstans och varit nybörjare. Det känns ganska tufft i början, eller rent av förjävligt, men om du har mål kommer du att nå dem förr eller senare.
Allt behöver inte gå snabbt, hellre myrsteg framåt än inga steg alls. Det viktigaste av allt är också att ha kul på resan och att ha kul med deltagarna. Jag älskar mina deltagare, och för mig är det viktigt att vi har kul tillsammans. Vi är ett team <3
Oktober 2012