Nu när jag skriver är jag snart halvvägs in i min graviditet (galet). Jag är alltså i v.18, snart 19. Det känns så sjukt för att jag känner mig inte direkt gravid förutom när jag tränar och när jag har nästäppa.
Än så länge syns det inte så mycket på magen och jag kan använda mina vanliga kläder. När jag däremot ligger ner kan man se en liten kula längst ner på magen.
Innan mitt UL (KUB) var jag ganska orolig. Jag undrade om det verkligen var någon där inne trots att jag hade fått göra ett tidigt ultraljud. Jag ville knappt prata om graviditeten eller framtiden då jag tyckte det var så dumt att prata om något jag inte visste var sant eller skulle hända. Så fort jag hade gjort mitt UL kändes det bättre och jag kunde släppa oron för ett tag, men tro det eller ej, nu i v.18 är jag ganska orolig igen. Jag känner inte av den lilla bebisen och jag undrar många gånger om den ens är där. På natten när jag vaknar brukar jag ligga lite på olika sidor för att se om bebisen sen väljer en sida att ligga på, och då känner jag mig lugn när den rör/förflyttar på sig. Sjukt beteende, men vad ska jag annars göra när jag ligger vaken och är täppt i näsan?
Förutom nästäppa och lite oro mår jag väldigt bra. Som gravid har min crohns försvunnit och jag har inga besvär med magen alls så jag ska verkligen njuta av dessa månader. Så fort bebis har ploppat ut så vet jag att jag kommer få besvär igen, och då gäller det att vara strikt med kosten.
Ja, under den tidiga första trimestern ville jag typ säga till alla (fast det gjorde jag verkligen inte) att jag var gravid. Tyckte det var så coolt att jag kunde bli det och att det funkade.
Runt vecka 9 fick jag göra ett tidigt ultraljud så vi kunde fastställa vilken vecka jag var i. Jag hade inte haft någon regelbunden mens sedan april så det var svårt att räkna ut vilken vecka jag var i. På ultraljudet såg jag ett embryo med ett starkt hjärta. Blev så glad att det fanns något där, helt sjukt. Jag hade ett litet liv i mig.
Veckorna rullade på och under de första 12 veckorna tänkte jag mest på mackor under dagarna. Sjukaste cravingen. Först var det bara avokadomackor som gällde och sen kom cravings på ost, ost- och tomatmackor. Så då åt jag ost. Trots att jag har ätit en strikt vegansk kost under 8 månader innan jag blev gravid pga mina hälsoproblem så åt jag ost.
Under vissa perioder har jag även varit sugen på kiwi och apelsiner, men annars inget speciellt. Väldigt tacksam att jag inte är sugen på sötsaker, utan det är riktig mat som gäller för mig.
Jag hade inget illamående i början och har inte det nu heller, men kunde känna mig känslig någon enstaka gång och så var jag självklart trött. DOCK bara trött från kl 17 typ. Då kunde jag somna sittandes, haha. Ni som vet den tröttheten, ni vet. På grund av den där tröttheten ställde jag in en del kompisträffar på kvällarna och tillställningar där jag kände att jag behövde vara trevlig och typ prestera.
Något jag inte kunde ställa in var mina kvällsklasser, och jag minns en klass väldigt väl. Under den klassen kände jag mig så flummig, trött och vet knappt vad jag sa (tur att mycket går på autopilot). När jag gick därifrån tänkte jag att de måste tycka att jag är den sämsta instruktören ever, men, men inte hela världen. Deltagarna kommer än idag så förhoppningsvis kanske det inte var så farligt.
Det var inte bara negativt kring mitt mående. Mina crohnsproblem försvann. Jag har ju en autoimmun sjukdom, vilket betyder att mitt egna immunförsvar går på en del av tunntarmen och det är inflammerat. Under graviditeten har mitt immunförsvar sänkts för att inte stöta ut fostret, och i och med det sänks även min inflammation i tunntarmen. Så jag mår som en prinsessa när det kommer till magen.
Jag hade varken någon ork eller lust att träna i början av graviditeten. Vet egentligen inte varför, men dagsformen kändes aldrig bra och jag blev lätt yr. Som tur var försvann det och nu försöker jag köra på som vanligt, men kan såklart inte alls köra som tidigare.
Jag har gått ner till lättare vikter, men med fler reps. Vissa övningar har jag fått sluta med som hip thrust med vikt. Det känns sjukt obehagligt, och den slutade jag med ganska tidigt. MEN jag kör den fortfarande, men utan vikt. Det är den bästa rumpövningen och jag tänker inte låta min rumpa försvinna under graviditeten.
Ja, det var väl lite om den första tiden och ledsen om det blev lite rörigt, men kommer inte ihåg allt. Har säkert glöm en del, men känner att jag inte behöver skriva en novell för er. Om du har frågor kring något så kommentera nedan!
Självklart kommer jag uppdatera mer för snart är det dags att ta reda på om det är en pojke eller en flicka som jag bär på!
Kommentera om du vill att jag ska skriva om något speciellt kring graviditeten!
