Du har en kropp. Jag har en kropp. Vi alla har en kropp. Våra kroppar ser väldigt olika ut, vilket beror på ens livsstil, DNA, hur ens situation är som tillexempel gravid, stressad eller har någon sjukdom som påverkar kroppen. Det vi alla har gemensamt är att vi har en kropp.
Människokroppen står i fokus och har gjort det i alla tider. Det har varit och är en statussymbol, och även ett mycket laddat ämne. Kroppen representerar individen och beroende på hur kroppen ser ut antas den reflektera personliga egenskaper och identiteten på individen.
Idag upplever jag som lever en stor del på sociala medier att många ska visa upp sina kroppar. Det är fantastiskt att många är stolta över sin kropp för det ska man vara, men måste vi söka efter bekräftelsen? I och med alla dessa kroppar i alla dess former som visas upp kommer kroppen fortsätta att vara i fokus. Budskapet på bilderna kan vara allt från kroppspositivism till att "idag var det en tuff dag". Kroppen, kroppen och kroppen är hela tiden i fokus.
Blir ni inte trötta på det? Eller är det bara jag? Som sagt, jag blir lite smått trött på det och känner mig ganska mätt på det med. Jag är sjukt stolt över min kropp och har egentligen inget större behov att att skrika ut det. Ni ser ju typ redan hur den ser ut på alla bilder jag lägger ut, vi behöver ju inte gå in på muskel- och fettdetaljer för det finns roliga saker att göra, enligt mig.
Klart att jag är medveten om hur jag ser ut. Och ja, jag tycker det är tråkigt att jag inte kan ha tighta klänningar eller toppar för att mina lats är för stora. Ibland känner jag mig missplacerad när jag står vid stången på balettlektionen och ser ut som en stor jätte. MEN VAD FASEN GÖR DET? Orka lägga energi på sådana småsaker. För helt plötsligt är jag inte alls lika biffig när jag är tillbaka på gymmet. Ni ser, svårt att vara alla situationer till lags 😉 Jag tycker om mina muskler och min kropp vart jag än befinner mig. Jag är jag och kommer alltid vara jag, vare sig jag går upp 10 kg, går ner 3 kg, har åderbråck, finnar, blir gravid (och alla ska veta hur mkt du gått upp i vikt) eller sjuk. Varför ska kroppen hela tiden vara i fokus och det som bestämmer din identitet?
Jag tänker även mycket på barn. Låt de få vara barn och prata inte negativt om andras eller din kropp framför dem. Jag kommer ihåg när jag gick på dagis, då tyckte en tjej att jag hade stor mage. Vem lärde henne att min mage var stor? Den kanske inte var så stor eller i jämfört med vad? Som tur var brydde jag mig inte mycket om det hon sa. Jag spände bara ut min mage ännu mer och klappade på den och sa, Ja, det har jag, och sen var det inget mer med det.
Kan vi inte bara vara stolta över oss själva utan att kroppen står i fokus?!
